Del 2, Första dagen på jobbet.

Hajens gjorde en tidig morgon dagen efter festen. Han pissade ur sig lite bakfylla, tömde sig rutinmässigt på all gårdagens gastronomiska intag (läs kokt wienerkorv med bostongurka). Jodå, han brukade början varje dag med en stadig bajs, så även denna. Han gned lite plikttroget en pigg mintfräschör med tandborsten att övertäcka sin nattunkna andedräkt innan han förpassade sig vidare in i köket och oengagerat pillade i sig en burk tonfisk i olja, ett löskokt ägg samt skvalpade ur den sista halvlitern från ett på gränsen till utgånget juicepaket innan han lämnade hemmet.



Han gick de tre kilometerna till klubblokalen för att lösgöra lite begynnande övervikt kring buk och bröstparti. En lite strategisk förebyggande manöver tänkte han.
Under promenaden var hans tankar så djupt försjunkna kring laget, kring morgondagens startelva och kring hans framtida visioner och annalkande problem med klubben, att han inte märkte att det unga paret som vinglade i motsatt riktning på andra sidan den lilla gångbanan var en av hans egna spelare med damsällskap. Ture Paulin hade tydligen fått napp på festen och var på väg hem först nu.

Men Hajens var så koncentrerad på sitt nya kall denna lördagsmorgon att detta for honom fullkomligt förbi. Han visste nämligen så väl att det låg i hans händer vad det skulle bli av klubben. Det lilla samhället i sig hade inga visioner om nått särskilt med laget. De var så lantortsnöjda med att det överhuvudtaget hände nått i bygden. Spelarna var ett glatt gäng amatörer utan framtidsutsikter de allra flesta av dem, och det vara Hajens smärtsamt medveten om, men han visste också att de fanns några guldkorn som skulle kunna ta klubben långt med rätt organisation och med rätt initiativ vid rätta tidpunkter.

Även om de högst sannolikt skulle vinna morgondagens seriematch, troligtvis hela serien också, om de så ställde ut gårdagsfestens alla tomflaskor på planen som startelva och Sussie Päivärinta i mål, så gällde det att bygga långsiktigt.

Att bygga ett framgångsrikt lag var omöjligt med endast gammal kamratskap som grund. Häri låg svårigheten för Hajens, att visa grabbarna att det inte bara var på lek detta, utan att han tänkte framåt, och att många skulle få gå redan innan säsongen var slut. andra på sin höjd hamna på bänken. För även om Hajens troligtvis inte skulle behöva köra ett enda träningspass eller värva någon enda spelare alls de närmsta två säsongerna för att nå framgång så var nästan alla i laget inget annat än korpspelare i bästa fall, och Hajens ville ta detta lag så långt det gick och bygga det kring Birger och Gabriel så att klubbens avancemang följde deras utveckling. Då dög det inte att nöja sig med bygdens söner endast, då skulle klubben vara död inom fem säsonger.

Han var tvungen att värva, och värva smart. Men de första tre-fyra matcherna ville han spela med befintlig trupp och låta alla spela, så solidarisk var han. Det handlade om att skapa sammanhållning och förtroende, en vinnarkultur och en positiv trend kring laget, han visste ju att de skulle vinna ändå. Deras motståndare i div 8.5961 bestod i ju trotts allt inte av annat än traktorraggare, kristdemokrater och hemvärnspojkar vars respektive föräldrar inte sällan hade farligt nära släktband med varandra.Således var dagen utstakad, en startelva skulle alltså plitas ihop under förmiddagen, klubbens ekonomi skulle ögnas igenom, sedan skulle han försöka hinna åka och titta på när pojklagen i trakten spelade match. En ungdomssatsning var nämligen nästa steg i Hajens planer. Och han hade för avsikt att dammsuga upp de bästa 15 åringarna regionen hade att erbjuda och sätta dem i hårdträning. Men innan nått annat så var det först dags för dagens andra tarmtömning, ett litet efterskalv kan man säga, och därefter en kall hallonsoda på det nya kontoret.