Del 2, Första dagen på jobbet.

Hajens gjorde en tidig morgon dagen efter festen. Han pissade ur sig lite bakfylla, tömde sig rutinmässigt på all gårdagens gastronomiska intag (läs kokt wienerkorv med bostongurka). Jodå, han brukade början varje dag med en stadig bajs, så även denna. Han gned lite plikttroget en pigg mintfräschör med tandborsten att övertäcka sin nattunkna andedräkt innan han förpassade sig vidare in i köket och oengagerat pillade i sig en burk tonfisk i olja, ett löskokt ägg samt skvalpade ur den sista halvlitern från ett på gränsen till utgånget juicepaket innan han lämnade hemmet.



Han gick de tre kilometerna till klubblokalen för att lösgöra lite begynnande övervikt kring buk och bröstparti. En lite strategisk förebyggande manöver tänkte han.
Under promenaden var hans tankar så djupt försjunkna kring laget, kring morgondagens startelva och kring hans framtida visioner och annalkande problem med klubben, att han inte märkte att det unga paret som vinglade i motsatt riktning på andra sidan den lilla gångbanan var en av hans egna spelare med damsällskap. Ture Paulin hade tydligen fått napp på festen och var på väg hem först nu.

Men Hajens var så koncentrerad på sitt nya kall denna lördagsmorgon att detta for honom fullkomligt förbi. Han visste nämligen så väl att det låg i hans händer vad det skulle bli av klubben. Det lilla samhället i sig hade inga visioner om nått särskilt med laget. De var så lantortsnöjda med att det överhuvudtaget hände nått i bygden. Spelarna var ett glatt gäng amatörer utan framtidsutsikter de allra flesta av dem, och det vara Hajens smärtsamt medveten om, men han visste också att de fanns några guldkorn som skulle kunna ta klubben långt med rätt organisation och med rätt initiativ vid rätta tidpunkter.

Även om de högst sannolikt skulle vinna morgondagens seriematch, troligtvis hela serien också, om de så ställde ut gårdagsfestens alla tomflaskor på planen som startelva och Sussie Päivärinta i mål, så gällde det att bygga långsiktigt.

Att bygga ett framgångsrikt lag var omöjligt med endast gammal kamratskap som grund. Häri låg svårigheten för Hajens, att visa grabbarna att det inte bara var på lek detta, utan att han tänkte framåt, och att många skulle få gå redan innan säsongen var slut. andra på sin höjd hamna på bänken. För även om Hajens troligtvis inte skulle behöva köra ett enda träningspass eller värva någon enda spelare alls de närmsta två säsongerna för att nå framgång så var nästan alla i laget inget annat än korpspelare i bästa fall, och Hajens ville ta detta lag så långt det gick och bygga det kring Birger och Gabriel så att klubbens avancemang följde deras utveckling. Då dög det inte att nöja sig med bygdens söner endast, då skulle klubben vara död inom fem säsonger.

Han var tvungen att värva, och värva smart. Men de första tre-fyra matcherna ville han spela med befintlig trupp och låta alla spela, så solidarisk var han. Det handlade om att skapa sammanhållning och förtroende, en vinnarkultur och en positiv trend kring laget, han visste ju att de skulle vinna ändå. Deras motståndare i div 8.5961 bestod i ju trotts allt inte av annat än traktorraggare, kristdemokrater och hemvärnspojkar vars respektive föräldrar inte sällan hade farligt nära släktband med varandra.Således var dagen utstakad, en startelva skulle alltså plitas ihop under förmiddagen, klubbens ekonomi skulle ögnas igenom, sedan skulle han försöka hinna åka och titta på när pojklagen i trakten spelade match. En ungdomssatsning var nämligen nästa steg i Hajens planer. Och han hade för avsikt att dammsuga upp de bästa 15 åringarna regionen hade att erbjuda och sätta dem i hårdträning. Men innan nått annat så var det först dags för dagens andra tarmtömning, ett litet efterskalv kan man säga, och därefter en kall hallonsoda på det nya kontoret.

Del 1, Så startades FC Östra Värlinge,

Det är lite drygt två år sedan nu sedan den där småmulna uppsluppna eftermiddagen i mitten av september. Den som startade kring ett rangligt klaffbord mitt på Gröningens ännu för årstiden frodiga gräsmatta, strax invid den tillhörande klubbstugan med sin bleknande gula färg.



Ett kort anförande hade precis avslutats om att det nu var förklarat officiellt att bollklubben Åre var grundad. Klaffbordet var uppdukat med senapsflaskor, ketchuptuber och majonäsburkar som alla fick trängas med en stor kastrull kokta wienerkorvar, några skålar rostad lök, en halvfull burk bostongurka, några plattor starköl och ett par billiga flaskor skumpa!



Den nyckläckta managern vid namn Hajens och hans förväntansfulla nyrekryterade nittonmannatrupp såg på framtiden med tillförsikt när de hög in på korvarna och karskt stjälpte i sig av ölet.

Alla de nitton spelarna var lokala förmågor från trakten och alla kände de varandra mer eller mindre sedan tidigare. De hade lirat boll tillsammans på fritiden en hel del. De flesta hade gått i samma klass sedan lågstadiet medan några andra var lite yngre handplockade killar, oftast småsyskon till någon av de äldre killarnas damsällskap för stunden.
Men det var först när Hajens flyttat till bygden som det verkligen blev slag i saker och ting och en förening också bildades. De stora anledningarna stavades Gabriel Klementsson (18180428) och Birger Arvidsson (18180426). Detta var aldrig uttalat men det var så det låg till och det visste alla.
Dessa var nämligen båda gudabenådade bollspelare, för bra för att slarvas bort för svensk fotboll. De var unga med hur stor potential som helst. Gabriel som då var tjugotre år var en anfallstalang utav guds nåde med både farten, tekniken och ett fruktat skott.

Birger var blott nitton år och ännu rätt valpig och otränad, men man såg direkt att han hade en sjuhelvetes ambition och träningsvillighet. Han ansågs vara lagets bästa back redan innan säsongen startat och han hade en potential det inte gick att ta miste på.

Det vara detta Hajens såg och i kombination med att det fanns en handfull andra medelbegåvade killar i samma ålder från samma årskull som Gabriel, såsom Ture Paulin (18180432), Sven Stabbe (18180427), Karl Hääger (18180437), Ulrik Holmgren (18180443), Evert Bergqvist (18180434), såg han faktiskt möjligheterna att kunna bygga ett lag som kunde konkurrerar i de lägre divisionerna.

Eftermiddagen gled alltmer över inpå kvällen och grabbarna runt bordet på gräsmattan hade blivet markant fler, likaså antalet flaskor och burkar hade ökat avsevärt. Både sådana som blivit urdruckna och låg utspridda på markan men även nytillkomna med innehåll kvar i sig.

Fler gäster anslöt hela tiden och det fyllnades till rejält både här och där. Ingen anade då att just här skulle Birger, denna magnifika backtalang, möta sin största fiende under karriären. Men det var det ingen som tänkte på då, allra minst han själv. Lite fyllesjuk kan väl alla bli och är man bara nitton år är det inte så lätt att sätta gränser om det är första gången man dricker.

Hajens försvann redan vid ett på natten och passade på att ta med sig lite av spriten när han gick för att det inte skulle spåra ur mer än det redan gjort. Birger hade skickats hem i taxi redan vid elva snåret och den erkänt alkoholiserade Torgny blev mer eller mindre hemtvingad av Gabriel redan vid halv tio, han var stupfull redan då. Torgny var också den första som senare lämnade klubben. Han slutade spela fotboll helt och gud vet var han blev av.
Men utöver detta lät Hajens killarna hållas, det var ju deras kväll och att få fira in sin fotbollsklubb var deras fulla rätt ansåg han. Men själv var han tvungen att ta sitt ansvar som coach och ta ut en trupp till söndagens premiärmatch. Det skulle ske inte helt utan vånda under morgondagen och då ville han ha huvudet nått sånär på skaft ännu.
Klubben FC Östra Värlinges första dygn var till enda om än fortfarande under klubbnamnet Åre!